I månader har jag förberett det här i tankar, i veckor har det visat sig i känslor, i dagar har jag försökt forumlera det i skrift och tal.
Det kommer inte bli helt rätt, alla kommer inte förstå, det kommer bli väldigt snurrigt,  och för väldigt många kommer det inte förändra något alls.

Jag pratar ofta om att det här inte är jag. Jag önskar att jag kunde förklara för er vem  jag är. Det kan jag inte. Att förklara hur man är, vem man är och hur man blev den personen, är helt omöjligt. Det tar 9 månader att skapa en människa, men det tar en livstid att skapa en person.
Jag säger ofta att jag vill bli mig själv igen. Det kommer heller aldrig att ske. Min personlighet kommer komma tillbaka, min tankegång kommer att bli likt, på ett vis kommer jag att bli mig själv.
Men som jag skrev, det tar en livstid att skapa en person. Det beror på att nya händelser sker i livet varje dag, nya människor kommer och går, önskningar går i uppfyllelse och nya skapas.
Människans personlighet kommer alltid vara en ständig förändring för både kropp och själ. Man påverkas hela tiden av vad som sker runt omkring en, har man upplevt en sak kommer man aldrig se på det på samma sätt som innan. Så fungerar det bara. Livet går i perioder för alla, vi har vår tid som spädbarn då vi förlitar oss på vår vårdare som kan vara en mor eller far, vi har vår nyfikna period som barn, utforskande och trotsig period som tonåring, modet man samlar på sig innan man går ut i vuxenlivet.
Hela livet är alltså en enda stor lära. Vi blir aldrig de vi var för tio år sen, vi kommer inte vara desamma om 10 år. Allt vi lär oss i våra olika perioder, är något vi kommer bära med oss resten av livet.

Vissa perioder är dock starkare än andra, mer lärorikt än andra, mer påfrestande än andra.

När jag säger att jag vill bli mig själv igen, så menar jag alltså inte det helt bokstavligt talat. Jag är mycket väl medveten om att jag aldrig mer kommer bli den jag va innan.
När jag säger att det här är inte jag, är däremot en helt annan sak. Något jag ska försöka förklara, som jag ändå inte kommer lyckas med, men det ger ändå mig en chans att få det ur kroppen, få sista tanken ur huvudet. Länge har jag delat med mig av mitt innersta och oftast har det blivit något negativt utav det hela. Jag har gjort det värsta jag vet, jag har visat mig sårbar. Det absolut värsta jag vet i hela världen. Jag kan inte lämna allt med tanken att det va helt förgäves.
Jag tänker därför nu ge er hela bilden, hela sårbarheten. Förstår ni inte så okej, hjälper det mig inte så okej, men kanske hjälper det någon annan på något litet vis och då är jag nöjd. Då var det inte helt och hållet förgäves.

Det finns vissa saker som är oförståeligt för vissa, som många bara anser är dumt och påhittat. Jag kan inte ändra en annans åsikt, absolut inte.
Men jag kan ge ett försök att få er att se saker ur ett annat perspektiv.

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag nu berättat det, tagit mig modet till att få det ur systemet, tagit det stora steget.
Jag tror inte att jag klarar det igen, inte riktigt nu. Men det är NU jag känner att det ska bli ett slut på det här, det ska inte bli något mer i den här bloggen nu. Ingen mer sårbarhet.
Jag tänker därför bara kopiera delar av den text och hoppas att det blir lika tydligt nu som det blev för den personen då.
Då har jag åtminstone gjort ett försök. Eftersom det inte va riktat till er, så kommer det säkert att bli lite svårare att hänga med. Men så får det bli, ni som hänger med gör det, ni som inte gör det så okej. Jag behöver det här avslutet nu, det får bli i den mån jag orkar helt enkelt.

Du vet ju själv hur det är att vara: ”Jag har alltid rätt” ”Ingen kan sätta sig på mig”  ”Passar det sig inte så dra – jag har inte fel”

Jag är likadan, och det gör det ännu svårare att prata om det här, att inse det här, att erkänna det här.

Om du tänker fortsätta läsa det här meddelandet så måste du försöka förstå, och då menar jag inte som jag brukar mena när jag säger det, utan verkligen förstå på riktigt. Det här är ingen liten grej, inget vardagligt eller något man förstår hur enkelt som helst som vanliga saker, för det är ingen vanlig sak. Det är inget man själv kan rå för eller stå för, för det är inget man har en chans att styra över, oavsett hur stark man än är. Att vägra förstå gör det bara värre när man själv sitter i situationen.. 

Hur som helst. Jag ger det ett försök i alla fall, jag kommer säkert som vanligt, att uttrycka mig helt fel, få det att låta mer komplicerat än vad det är, bara göra saken ännu värre, framstå som mer ”knepig”. Men jag försöker. Lyckas jag få fram det på rätt sätt så är det fan ett mirakel, allt hittills har ju bara blivit fel.. Som jag skrev i smset, förstår du så är det bra, men förstår du inte så snälla döm mig inte för det heller utan glöm då bara att jag skrev det här och försökte  förklara överhuvudtaget. Jag dömer mig själv tillräckligt för det för varje minut och det har redan varit för mycket nu, jag orkar inte bli dömd av andra för det också. Det är jobbigt nog.

Allt har varit ett helvete, jag har varit ett helvete, jag har beskyllt dig för att vara ett helvete.

Alla vet att man förändras när man blir gravid, man har sina dåliga dagar då allt och alla bara är fel, ingenting duger, man själv duger inte, allt överallt är bara odugligt. Humörsvängningar hit och dit i 9 månader, man är kinkig och grinig och extra känslig för minsta lilla grej. Men det går över, man får vara trött och tjurig, för det är så man blir, det är bara så det är.

Men sen kan det finnas djupare problem, som man inte vill inse. Graviditetsdepression är ett sådant problem.
Tröttheten, tjurigheten, gnälligheten, känslan av att man själv och allt annat är fullkomligt odugligt, kanske inte försvinner. En ”vanlig” humörsvängning betyder ju att humöret svänger upp och ner, ibland är det bra och ibland är det dåligt, men om det inte försvinner? Om det sitter kvar, och vägrar ge med sig? Om man ALDRIG är glad, man ALDRIG mår bra?

Graviditeten ska ju vara en lycklig tid oavsett om det är kämpigt med alla hormoner och förändringar i kroppen, det ska ju ändå vara en upplevelse att se tillbaka på med glädje, när man omsorgsfullt bar sitt älskade barn i magen i nio hela månader. Man vårdade det, gav det näring, skyddade det, allt med sin bara kropp. Något naturligt och fantastiskt, det kvinnan är skapt för att göra, skapt för att klara av.

Men om man inte blir glad? Man känner kärleken till sitt barn, men man trivs inte en sekund av att bära på det. Allt i hela världen är bara piss och man gräver ner sig själv i självömkan för att man mår dåligt över att detta sker i kroppen.

Hur känner man sig inte då? Hur ska man känna när man vet att allt BÖR vara bra, men det ändå aldrig blir det? Oavsett hur många ultraljud man än springer på, undersökningar hit och dit och alla talar om för en att allt ÄR bra, allt är toppen, man ska ju bli mamma, allt är suveränt! Men man ÄNDÅ inte blir glad? När det inte hjälper ändå, man mår fortfarande lika skit?

Jo, såhär känner man sig då. Man känner sig som världens svagaste, värdelösa individ. Man känner sig som världens absolut hemskaste mamma! Bara all negativitet äter upp kroppen inifrån dagligen, och det enormt dåliga samvetet man får av att inte glädjas av det som bör vara en av de lyckligaste perioderna i hela sitt liv, knäcker en totalt. Blir man gladare då? Går humöret upp då, minsta lilla? Nej. Man mår ännu sämre, man hatar sig själv mer och mer för varje minut de här känslorna sitter i. Barnet kan man inte hata, det går inte. Barnet älskar man.
Men man måste göra av hatet någonstans, så vad gör man? Man hatar sig själv, man hatar graviditeten, man hatar att man är för svag för att göra något åt det, man hatar att det bara blir konstant värre men aldrig bra. Oavsett hur mycket man än kämpar och kämpar så hjälps det inte när humöret inte går upp ändå, man blir bara klenare. Till slut orkar man inte.

Man börjar förneka det, vägrar att inse att jag som varit så glad och längtat så efter ett barn ens kan tänka såhär. Det här är inte jag. Det kan omöjligt vara mitt fel. Och det är det inte heller, det är omöjligt att kunna ta in allt som sker. Vissa drabbas som sagt hårdare än andra, en del reagerar bättre på hormonerna än vad vissa gör. Deras kroppar fungerar helt enkelt bättre när det gäller just den fysiska delen av kroppens förändringar.
Men en  del kan helt enkelt inte ta det. Man kan vara hur stark som helst, psykiskt. Men hormonerna är fortfarande en fysisk förändring som sker i kroppen, alla klarar inte av det.
Det är inget man kan rå för.

Men okej, vad händer då när man börjar inse att det inte är ens eget fel? Vems fel är det då? Jag är ju stark, så mitt fel kan det ju inte vara. Jag försöker ju, jag försöker ju varje dag, men det blir ingen ändring, jag blir inte glad. Jag har gjort allt jag kan, det kan omöjligt vara MTT fel.

Just graviditetsdepression är något man inte får tala om. Det får inte existera, man är skapt för att klara av det och så är det helt enkelt. End of story.
Man tänker inte så långt, att man kan bli SÅ svag. Pfft, vadå depression? Det här är ju ett mirakel, livets häftigaste grej, avla barn, en lycklig tid, vad fan har det med depression att göra? Depression är ju ett dåligt ord, eller?
Det är ett dåligt ord för att det är så jävla tabu. Det får inte existera. Men faktum är, att det faktiskt gör det. Det existerar. Det spelar ingen roll hur  mycket folk än hyschar om det, det förekommer, det har alltid funnits och det kommer alltid att finnas.
Men eftersom det är så ”förbjudet”, så är inte det det första man kommer att tänka på, man blundar för det och vägrar att inse det, och får därför ingen hjälp för det. Vad  finns det ens att tala om? Du är gravid, du ska vara glad och må bra, bit ihop.

Man gör det, man biter ihop, hela tiden. Men det hjälper inte, det går inte över! Det är inte en humörsvängning, för humöret svänger inte. Det står still, kanske till och med går nedåt. Men man kommer inte uppåt, det går inte. Känslorna släpper inte, kroppen tar emot precis hela tiden. Man kämpar och kämpar men man kommer absolut ingenstans. Man mår sämre, man mår svagare, man orkar inte bära den bördan själv. Man orkar inte gå med det dåliga samvete över att man inte ”orkar” bära sitt barn, vårda sitt barn i magen, tankarna om vilken hemsk mamma och människa man är överhuvudtaget.

Men det är ju fortfarande inte acceptabelt, och det är ju fortfarande inte mitt fel, så vad gör jag?
Förvirrad och desperat söker man efter hjälpen, en annan styrka, om inte annat så vill man lägga denna last på någon annan. Man gör ALLT för att slippa dessa känslor och tankar.
Man intalar sig själv att det är alla andras fel, och är det inte deras fel så är det deras plikt att se till så att man mår bra, för man orkar inte själv.
Man tänker, hur i helvete kan alla dessa människor tala om för mig att det ska vara så jävla underbart och sen inte se när det inte är det?! Varför lyssnar ingen på mig?! Se mig, hör mig, för guds skull hjälp mig! Om det nu är så bra, visa mig då hur det är bra, för jag känner det inte, jag mår inte bra, så hur i helvete gör man för att det ska vara bra?!
Men det blir inte bättre av att göra så heller, uppenbarligen.
Man vägrar att inse själv att det ligger ett större problem bakom, andra vägrar att inse att det ligger ett större problem bakom. Berättar man inte om det, så existerar det inte. Så enkelt är det.
Istället blir man sedd som den svaga människan man redan känner sig som. ”Varför klarar inte hon det?” ”Hon ska ju vara GLAD!” ”Herregud det är ju något bra, hon vill bara ha uppmärksamheten..” ”Snacka om att utnyttja situationen, det är inte tt dugg synd om henne, hon ska ju få barn.”

Istället för att ta saker och ting i sin egen takt, lyssna på sig själv när man inte orkar, varva ner, ta en dag i taget, andas, våga be om hjälp oavsett hur stark man än är van vid att vara,
så gör man sig själv blind inför de bekymmer man faktiskt har.
Ser man det inte själv, utan bara skyller ifrån sig, hur ska andra då kunna se?..

Det blir så långt och rörigt, vet inte hur jag ska förklara mer, är så rädd att det bara ska bli fel, igen..

Jag är fortfarande oerhört arg, ledsen och besviken. Mest på mig själv för att jag inte vågat prata om det förrän nu, inte vågat inse det förrän nu med endast 4 dagar kvar till BF.. Men även ledsen på alla andra..

Som jag sa, man är inte sig själv fullt ut när man hamnar i en depression, när man mår så fruktansvärt dåligt ända ner i botten. Med fullt ut menar jag att handlingarna och orden och reaktionen över de känslorna man har, DET är inte sig själv.
Men någonstans därinne, innanför den där ledsna som till slut blir den hemska människan, finns man kvar. Innerst inne sitter man där helt maktlös och bara ser på hur allt försvinner, bit för bit.
Bara skriker efter uppmärksamhet, väntar på att någon ska stoppa den där elaka subban som försöker skylla ifrån sig allt, att någon ska se MIG. Hjälp mig, få ett slut på det, jag vet inte vad som händer, bara stoppa det. Se mig, hör mig. Maktlösheten av att inte kunna styra över sitt eget mående, gör en ännu svagare.

Nu är det snart över, snart kommer min kropp sakta men säkert börja återhämta sig från allt det  här. Överskottet av hormoner minskar och de hemska känslorna ersätts av kärlek när man ser sitt barn och får honom i famnen för första gången.
Men den ensamheten, den sorgen, samt minnena av hur allt förstördes, relationer och stolthet, den där tanken av att alltid minnas hur svag man var, kommer alltid att sitta kvar.

Det är vad som gör mig besviken.. Att ingen såg mig, alla tröttnade, ingen förstod hur illa det var, lyssnade på mina fittiga ord och anklagelser istället för att verkligen hjälpa mig, istället för att härda ut och stötta mig.

Jag förstår att jag har varit jobbig, och kommer vara det ett tag till. Men förstår du varför?..
Jag överreagerade på massvis med saker, klängde psykiskt konstant, krävde mer än en barnunge.

Jag kommer med all säkerhet komma tillbaka på något vis, antingen i den här bloggen eller någon annan, eller på något annat sätt. Då som mig själv.
Det kan hända i morgon, det kan hända om månader. Det vet man aldrig.
Det här är första gången i mitt liv som jag faktiskt varit tvungen att vara ”helt med” både psykiskt och fysiskt. Inget drickande, inga mediciner, absolut ingenting.
Så som jag blottat mig här skäms jag för och det kommer ta tid att läka och att bygga upp den självkänslan igen.

Jag bryr mig fortfarande inte om er som tänker på mig på ett negativt vis. Jag tycker givetvis att det är jobbigt att jag gett er den bilden av mig men man kan inte styra över minsta lilla detalj här i världen tyvärr. Ibland orkar man och ibland inte.
Jag hoppas dock att jag fick någon att förstå, fick någon att tänka efter och att de som nu har fel uppfattning om mig mer än gärna följer med mig i framtiden om det nu blir någon ny blogg, och ger mig chansen att visa vem jag verkligen är.

Tack och adjö.